Arnold J Toynbee (ej att förväxla med 1800-tals ekonomen med samma namn) var en historiker som föddes 1889 och dog 1975. Han hade intellektuella välbärgade medelklassföräldrar och gick på bra skolor. Han blev professor i historia men extraknäckte både inom journalistik och politiska kretsar. Han fick ofta uttala sej om internationella relationer men bytte åsikt ofta.

 

”Toynbee was perhaps the world’s most read, translated, and discussed living scholar. His output was enormous, hundreds of books, pamphlets, and articles. Of these, scores were translated into thirty different languages….the critical reaction to Toynbee constitutes a veritable intellectual history of the midcentury: we find a long list of the period’s most important historians, Beard, Braudel, Collingwood, and so on.”
-Michael Lang

 

Toynbee blev mest känd för sitt monumentala verk ”A study of history”, som publicerades från 1934 till 1961 i 12 band, och som handlar om hela den då kända världshistorien. Trots detta så blev den en kommersiell succé. Om tolv band låter mycket så kan du läsa sista bandet som är en sammanfattning på drygt 500 sidor.
Profesionella historiker hade dock en mer blandad uppfattning om honom och efter att sista bandet getts ut så föll hans popularitet snabbt. Historiker kunde visserligen peka på några faktamissar men framförallt så ogillade de hela hans ansatts.

 

Han beskriver hur han blev besviken på Spengler som beskriver världshistorien som indelad i olika kulturer, men som inte försöker att förklara nånting utan bara beskriver, enligt Toynbee. (Spengler är i själva verket kritisk till kausalförklaringar, influerad av Goethe.) Toynbee hade däremot höga tankar om Ibn Khaldun och dennes historieteori.
Toynbee träffade för övrigt Hitler han också, 1936, och blev övertygad av dennes försäkran att han bara ville ha fredliga relationer med Storbritannien.

 

Toynbee ser världshistorien de senaste 5000 åren som bestående av ett 20-tal olika civilisationer som har kommit och gått. Han ser också några civilisationer som har ”avbrutits” och några som har ”stannat i utvecklingen”.

Några av hans civilisationer är; minoisk, hellenistisk, syrisk, sinisk, sumerisk, Indus och den indiska, egyptisk, Andernas civilisationer (Maya, Yucatec, mexikansk) samt dagens västerland (inklusive de slaviska områdena), islamska civilisationen, Indien och Kina. Det är ibland lite knepigt att skilja mellan olika civilisationer både i tid och rum. Den siniska civilisationen är t.ex för honom en föregångare till den kinesiska.

 

Civilisationer utvecklas ur mer primitiva samhällen när dessa möter utmaningar som de kan leva upp till. Utmaningarna kan t.ex vara sämre klimat eller aggressiva grannar. Utmaningen måste vara lagom svår. Civilisationer fortsätter sedan att utvecklas om de fortsätter att möta lagom svåra utmaningar.

 

Inom civilisationen så är det i praktiken en kreativ minoritet som konkret löser problemen medan majoriteten av människorna följer dem. Det finns också ett externt proletariat utanför civilisationens gränser. När den kreativa minoriteten så småningom urartar så börjar civilisationens nedgångsfas. Civilisationen blir sämre på att möta problem och utmaningar. Den kreativa minoriteten förvandlas till en dominant minoritet. Konflikterna ökar, speciellt mellan överklass och underklass. Det externa proletariatet börjar angripa och stridslinjer dras upp.

 

I sina sista faser så förvandlas en civilisation till en ”universell stat” där alla får vara med och de fattiga massorna som får det sämre skapar en ”universell religion” oberoende av territorium och folkslag. Den nya religionen kan överleva civilisationens kollaps och vara ett frö till en ny civilisation.

 

Toynbee ansåg att det idag fanns fem olika civilisationer som måste försöka att samexistera, helst genom ett närmare samarbete. Han uteslöt inte att västerlandet skulle kunna utveckla en universell stat, lägga sej ner och dö.

 

Han tyckte sej se tre vågor eller generationer av civilisationer som har uppstått ungefär samtidigt; de äldsta, de medelgamla och de yngsta.

 

”The most famous of recent writers on this subject, Arnold J. Toynbee, has produced the most voluminous and, in spite of its sprawling organization, most satisfactory theory of these processes. He is still strongly influenced by Darwinian biology, and attributes rise and fall of civilizations to the ”challenge and response” to ”the straggle for existence.” In spite of his many improvements over earlier writers, especially in regard to the units to which this pattern applies and the stages through which the pattern takes each unit, Toynbee’s theories have several of the prevalent inadequacies of earlier writers, especially in his failure to correlate the stages of change with the process of change and, above all, in his failure to explain why a civilization which has been ”responding” to ”challenges” successfully for centuries gradually ceases to do so, and decays.”

-Quigley

 

Toynbee anklagade tidigare historiker för att vara etnocentriska och menade att man inte fick något sammanhang om man bara skrev om ett enskilt lands historia, men har senare själv anklagats för att vara etnocentrisk. Man har menat att det var för att han var så uppenbart kristen som han la så stor vikt vid religion som sammanhållande kitt i kulturen. Hans kristendom var mest framträdande i början av hans karriär. Han anklagades även för att försköna brittiska imperiet.

 

Man gillade inte heller själva grundtanken med hans projekt;

”Historians generally accept the comparison of particular institutions (banking, women’s rights, ethnic identities) in different societies, but since the hostile reaction to Toynbee in the 1950s, generally do not pay much attention to sweeping comparative studies that cover wide swaths of the world over many centuries.”

-Wikipedia

 

1956 gavs ”Toynbee and history: critical essays and reviews”, ut, där antropologen Ashley Montague samlade 29 historikers huvudsakligen kritiska texter om Toynbee, som även själv hade med tre texter. Generellt så menade de flesta av hans kritiker att han spekulerade för mycket och inte var tillräckligt vetenskaplig i sina metoder.

 

Toynbee hade mera fakta att utgå ifrån än Spengler och hade inte lika mycket germanskt tungsinne och metafysiska spekulationer, men ickedestomindre så blev han rätt så kritiserad av sin samtid. Han sålde visserligen en del men andra historiker var rätt kritiska till det enorma perspektivet han använde. Marxisterna kritiserade honom för att inte vara marxist. Efter att han hade avslutat sitt oevre så blev han ganska snart bortglömd.

 

Ett visst uppsving fick dock Toynbees rykte när ”The Clash of Civilisations” gavs ut 1997.

Han influerade även positivt historiker som Harold Adams Innis och Ernst Robert Curtius.