Så det ser kanske ut som att vi har hittat en spretig tradition av historieteoretiker, från en av de första och mest kända filosoferna till en av de senaste och mest vetenskapliga historikerna som angriper historieskrivningen med datorer och matematik. Ska vi då våga anta att det ligger nånting i något av vad de säger? Det finns ju intressanta, både skillnader och likheter mellan dem.

Fler än en nämner att nya kulturer uppstår när gamla kulturer och folkslag blandar sej med varandra. Fler än en nämner att när plutokratierna har tagit över så griper en välvillig despot makten och gör sej av med dem.

 

Quigleys ”mekanism för tillväxt” verkar vara ungefär samma idé som Turchins ”mervärdespump”, fast de värderar den olika.

 

(Det finns fler namn för den nyfikne att utforska; som Brook och Henry Adams, Alfred L. Kroeber, W. F. Wertheim, Othmar Anderle och Matthew F. Melko, m.fl. Det finns också en modell som kallas ”Tytler cykeln” som felaktigt tillskrivs Alexander Tytler men som vi egentligen inte vet vem som är ansvarig för.)

 

Det tycks som att man kan urskilja två huvudsakliga teoretiska inriktningar – en mera idealistisk som betonar kultur, ideologi och samhällsmoral och en mer materialistisk som betonar ekonomisk tillväxt, befolkningstillväxt och militär styrka.

 

Det tycks mej som att det från början bara finns en ganska liten grupp människor utan stora ekonomiska eller militära tillgångar. Om dom ska göra någon skillnad så krävs det höga nivåer av idealism som kan leda till tillväxt senare.

En stark gruppmoral kommer först och orsakar den ekonomiska tillväxten, men utan tillväxt så får vi aldrig något romerskt imperium utan bara en gallisk liten by.

 

I slutet av ett imperiums livscykel så tycks moralen redan ha försvunnit när ekonomin börjar att fallera. Efter tillväxten så finns det inte längre någon samhällsmoral att falla tillbaka på.
Man kan hävda att ingen tillväxt kan pågå i evighet. Den måste förr eller senare ta slut.

 

Men varför urholkas samhällsmoralen?
Kanske verkar det inte finnas lika stort behov av den när saker och ting verkar gå bra?
Kanske blir folk lata och själviska när det finns ett överflöd och ingen attackerar våra gränser?
Kanske känns det som om samhällskontraktet redan är brutet när vissa blir rika utan att anstränga sej medan andra sliter hårt utan att någonsin komma nån vart?
Jag vet inte men det är iallafall några förslag.

 

Kanske kan man t.o.m. anta att de två sidorna behöver varandra för äkta framgång. 

Utan materiella resurser så kan idealen inte förverkligas och utan ideal så har de materiella resurserna varken mål eller riktning utan kämpar inbördes och sprids för vinden.

 

En kultur som vår som lever för framtiden och drömmer om de vida rymderna, kanske är vi motvilliga att föreställa oss att vår kultur skulle kunna gå under, kanske t.o.m. är förutbestämd att gå under? Men Spengler var ju mycket populär på sin tid, och Toynbee också? Har inte vår kultur länge haft ett självspäkande drag, en känsla av att vi inte förtjänar allt detta och att ”efter oss syndafloden?”

 

Den amerikanske sociologen Sorokin beskrev i  ”Social and cultural dynamics” (1957) hur samhällen utvecklades från en materialistisk mentalitet, vidare till en idealistisk och till sist till en balanserad syntes av de två. Västerlandet idag är i slutfasen av en materiell era och för att motverka risken för oroliga tider i övergången till en ny era så studerade och propagerade Sorokin för altruistisk självuppoffrande kärlek.

 

Turchin och Toynbee är överens om att det är den sociala sammanhållningen som verkar vara det viktigaste för att förklara civilisationens eller imperiers uppgång och fall. Quigley, Tainter och Turchin pekar också på ekonomiska problem som avgörande.

 

Vår tid har en längre tid visat många tecken på en upplösning. De sociala klyftorna är astronomiska och ökar. Människor är kortsiktiga, själviska och håller inte löften. Staten ljuger slenstrianmässigt för medborgarna samtidigt som övervakningen och spioneriet ökar T.o.m. omvärldsuppfattningen börjar att splittras i sekter och falanger.

 

PhD William Ophuls hänvisar i ”Immoderate Greatness” (2012) till en del av den litteratur som jag har tagit upp här och har inte så många originella teorier att bidra med. Eftersom civilisationer måste växa och eftersom tillväxten alltid når sina gränser så är alla civilisationer dömda till en begränsad livstid. Vår civilisation är global och har alltså nått sina tillväxtgränser. Tyvärr skulle kollapsen av en global civilisation kunna bli en ganska destruktiv historia och det hade varit bra om vi istället hade kunnat besinna oss och trappa ner det hela på ett mer kontrollerat sätt.

 

Även om historien ibland rimmar så behöver den dock inte göra det. De flesta som forskar i området menar att vi skulle kunna ta kontroll över vårt eget öde med tillräcklig kunskap och vilja.

 

Klimatförändring, kärnvapenkrig, pandemier, galna AIs, brist på energi, mat och råvaror; många är hoten i vår inte alltför avlägsna framtid. Mer exotiska hot finns fortfarande. Kanske misslyckas ett försök att göra jorden kallare och får förödande konsekvenser. Kanske slår en solstorm ut all vår elektronik. Kanske kommer det en ny komet eller meteor som så många gånger förr? Kanske sjunkande födelsetal kommer att visa sej vara det största problemet? En åldrande befolkning? Kanske mördarrobotar, kanske nanoteknik? Vissa utmaningar delar vi med tidigare civilisationer. Andra är mer unika för vår tid.

 

Några saker skiljer oss från all tidigare historia. T.ex; forskning och teknik. Aldrig har man vetat och kunnat så mycket som nu. Detta gör att möjligheterna och riskerna är större än nånsin förr. ”Civilisationsprocessen” (1939); Människans moraliska utveckling. En så långsam process att många betvivlar att den finns, dock är människan idag annorlunda bara mot hur hon var för hundra år sen. Det globala perspektivet; De nuvarande civilisationerna är alla medvetna om varandra och vårt begränsade klot.

 

Prognoser menar att mänskligheten aldrig kommer att bli fler än tio-tolv miljarder och att kurvan naturligt kommer att vända neråt i slutet av detta sekel. Dessa beräkningar verkar dock inte ha med risken att miljö- och klimatproblemen skulle kunna ha ihjäl stora mängder människor. Det finns också rapporter om ökande biologisk infertilitet som det är svårt att hitta siffror om.

 

Kärnvapenhotet verkar minska risken för ett storskaligt krig mellan supermakter. Ett sånt skulle kunna ha avslutat vår civilisation, som Einstein förutspådde, men det verkar inte vara något aktuellt hot just nu. För tillfället är det snarare en stabiliserande faktor.

 

Men finns inte risken att allt liv på Jorden skulle kunna gå under?
Nja, allt högre liv skulle kunna gå under, av ett kärnvapenkrig eller någon annan storskalig katastrof, men det finns primitivt liv på botten av världshaven och djupt ner i jorden som nog skulle överleva det mesta, och som skulle kunna leda till högre liv igen, i en avlägsen framtid. Även om någon katastrof skulle inträffa så skulle det antagligen vara en mindre storskalig katastrof.

 

Jag vill verkligen inte heller att den mänskliga arten ska dö ut. Detta är ett osannolikt men inte helt omöjligt scenario. Är dock så många människor som möjligt ett mål i sej själv? Befolkningstillväxt är en av de starkaste korrelationerna med ekonomisk tillväxt. Däremot så finns det nästan inget samband med ökad bnp per capita, eller med högre lyckonivå och det lilla samband som finns är negativt.

 

För att bedöma hur lycklig en population är så anser jag att genomsnittet är mest intressant samt även mini och maxivärderna. Däremot så är det rätt meningslöst att summera alla individers lycka i ett totalvärde. (Som jag diskuterar på ett annat ställe.) Lyckan av en population är därför rätt oberoende av populationens storlek. Vill man ha så många människor som möjligt så är det inget bra argument att det skulle vara för deras egen skull. 

 

Däremot så kan man naturligtvis vilja ha så många människor som möjligt för något instrumentellt värde. Man kan vilja ha så stora arméer som möjligt. Om man vill sälja så många produkter som möjligt. Man kan vilja ha så stor skattebas som möjligt. Man kan tänka att fler människor har större chans att överleva smittor och andra katastrofer. (Om man bor trångt så har dock smittor lättare att spridas.) Och man kan dra slutsatsen att länder med större befolkningar gör fler vetenskapliga upptäckter och tekniska uppfinningar. Allt det där är sätt som folk faktiskt har resonerat på.

 

Jag vill verkligen inte att den vetenskapliga och tekniska utvecklingens slutar eller gå bakåt. Det kanske gör mindre om den går långsammare ett tag men det kanske innebär en ökad risk att den skulle avstanna. Det är inte bara ren nyfikenhet från min sida utan den innebär också större möjligheter för mänskligheten att överleva.

 

Folk som Spengler och Turchin som nedvärderar individens betydelse i samhället och historien och hävdar att allt bara handlar om kollektiv och kvantiteter påminner om de diktatorer och förtrycker eller avlägsnar de framstående individerna så att de inte ska utgöra något hot. Mot massornas historia kan man sätta de framstående individernas historia. Mot den kvantitativa historien kan man sätta den kvalitativa historien.

 

De vetenskapliga revolutionära upptäckterna verkar bli färre med tiden trots att forskarna bara blir fler och fler. Att bara öka mängden människor och forskare verkar inte vara någon universallösning. Kanske kommer AI till vår hjälp. Det finns ju en aktuell teori om Singulariteten.

 

En maskin som hjälper oss att tänka behöver dock inte vara medveten för att hjälpa oss med våra problem; bara dess tänkande är tillräckligt begripligt för oss, fast bättre. I så fall kommer allt prat om kreativa minoriteter och världshistoriens stora genier i ett nytt ljus. Kanske blir det nya problemet att mänskligheten kommer att urarta eftersom vi inte längre behöver anstränga oss, likt människorna i ”Wall-e”. Säga vad man vill om att bli jagad av vilda djur men man får bra kondition.

 

Det är ingen idé att måla fan på väggen. Apati och uppgivenhet är en av riskerna som vi slåss mot. Morskhet och driftighet är vad som behövs.
Kanske att ett kulturellt skifte vore önskvärt. En ny vision. En omvärdering av alla värderingar. I princip skulle detta kunna vara början på en ny civilisation, ifall denna skulle råka gå under.