Giambatista Vico var en jurist, historiker och filosof under sent 1600 och tidigt 1700-tal. Han var kritisk till cartesianismen och upplysningsidealen och ville skapa en ”ny vetenskap” influerad av den antika retoriska traditionen. Kort sagt så ville han lyfta fram humanismen som ett alternativ till den nya naturvetenskapen. Hans ”Sienza Nuova” gavs ut för första gången 1725.

 

”Människor kände först nödvändighet, letade sedan efter nytta, ägnar sig sedan åt tröst, roar sig ännu senare med nöje, blir därifrån upplösa i lyx och blir slutligen galna och slösar bort sina tillgångar.”
-Vico

 

Han beskriver ”Den ideala eviga historien”, som är en idealtypisk historiegång för ett land. Nationer genomgår en cyklisk utveckling där de kommer och går.

 

Första tidsåldern är gudarnas tidsålder. Den poetiska visheten är stark. En aristokrati regerar genom religion. Små samhällen växer genom invandring.

 

Dessa tjänare vill sedan utöka sina rättigheter. De teologiska poeterna blir nu hjältar som visar sin styrka genom att strida med varandra.
Detta är den andra tidsåldern; hjältarnas tidsålder.
Vico menar dock att den viktigaste konflikten är mellan hjältarna och plebejerna som kämpar om rättigheterna i landet.

 

Den tredje tidsåldern är människornas tidsålder. Folket lyckas göra framsteg gentemot hjältarna. Poetisk visdom och ritualer ersätts efterhand av rationalitet, vilket ger mer makt åt flertalet.
Samtidigt som rationaliteten ger plebejerna deras frihet så undermineras också den poetiska visdomen som legitimerar hela samhället. När alla i samhället är jämlika och fria så börjar alla att tänka på sej själva i första hand. Konflikter om strikt snöd vinning sprids och blir till sist inbördeskrig som sliter sönder samhället. En anarki följer som urartar i ett barbari där människor har glömt allt som dom har lärt sej.

 

”Giovanni Battista Vico, for example, saw the history of each people as a process by which barbarian vigor slowly developed into rationalism, the period of greatest success being merely the middle period when the two qualities of vigor and rationality were in a fruitful, precarious, and temporary balance, while the decline was due to the final triumph of rationalism over energy.”

-Quigley

 

Vico är sympatisk till plebejernas kamp för rättvisa och jämlikhet men menar också att den i längden kan hota samhällets sammanhållning.

 

Vicos uttolkare har diskuterat om hans historiesyn är strikt cyklisk eller mera tredimensionellt spiralformad, där det fortfarande finns utrymme för utveckling.

 

Han egen ”nya vetenskap” är nära besläktad med den poetiska vishet som bygger upp samhällen medans cartesianismen är nära besläktad med den rationalitet som bryter ner samhällen.

 

Det verkar finnas likheter mellan Vico och historieteoretikern Max Weber. Han urskiljde tre olika slags auktoritet i ett samhälle; karismatisk, traditionell och rationell-legal auktoritet. Han menade att samhällen utvecklades i denna ordning, från karismatisk och framåt. Han beskrev sin samtid som ett samhälle där rationaliseringen och sekulariseringen höll på att gå för långt. Kapitalism och byråkrati var de två sidorna av det genomrationella samhället som fångade människor i en järnbur och kunde upplevas som det frostiga mörkret hos en polarnatt. Magin i tillvaron försvinner.

 

Weber försöker också skapa en samhällsvetenskap skiljd från naturvetenskapen och som grundas i en förstående metod, ”verstehen”. Det var också Weber som skapade metoden med ”idealtyper” som en förenklad modell av sociala fenomen. Så långt Webers likheter med Vico. Weber var en viktig influens för Frankfurtskolan och Habermas har försökt att komplettera Weber med sin teori om kommunikativt förnuft.