Man har menat att vissa antropologiska folkslag  och kanske även den indiska kulturen har en punktformig tidsuppfattning där nuet är allt som existerar och framtiden och det förflutna ägnar min inte mycket uppmärksamhet åt. En punkt är nolldimensionell medan en linje är endimensionell.

 

Under Upplysningstiden så uppkom en linjär syn på historien som ständiga framsteg. Detta exemplifieras hos folk som Condorcet och Comte. Den går tillbaka på en äldre religiös historiesyn hos judar, kristna och muslimer. Historien var där linjär men de enda framsteg som de räknade med var att fler och fler övergick till deras religion.

 

Under 1700-talet funderade skottar som Adam Smith, Adam Ferguson och John Millar över historiska framsteg och kom fram till en historisk utvecklingsteori med fyra stadier: i begynnelsen var jägare och samlare, nästa historiska utvecklingsteg var nomadiserande boskapsskötsel följt av jordbruk och till sist kommersiell handel som historiens höjdpunkt.

 

”Whighistory” var den från början nedsättande benämningen på en historiebeskrivning som ser samtiden och sej själv som historiens höjdpunkt och slutpunkt. Hegel och Fukuyama är exempel på detta.

 

Den marxistiska historiesynen kan få en egen punkt, för den har varit mycket inflytelserik under främst 1900-talet. Det är en variant av en linjär utvecklingshistoria, som i de kommunistiska diktaturerna hade en tendens att slå över i whighistory.

 

En tvådimensionell historiesyn skulle kunna vara cirkelformad. Detta sägs vara en av de äldsta historieuppfattningarna, inspirerad av årstidernas växlingarna och den axiella precessionen. Folk som Toynbee och Turchin har det senaste seklet visat att det ligger mycket i den repetitiva historiesynen. Det finns mycket upprepning och rundgång i historien. Krig leder till fred och fred leder till krig. Imperier och civilisationer stiger och faller. Som ekonomin så har även politiken sina toppar och dalar.

 

Samtidigt så finns det också exempel på utveckling och framsteg, inte minst inom teknik och vetenskap. Den tekniska utvecklingen kan sägas ha börjat under den äldre stenåldern. Vetenskapen kan kanske spåras till antikens Grekland eller vad man nu föredrar.

 

Man kan också konstatera att våldet har minskat i världen. Turchin hävdar att den utvecklingen började för 5000 år sen.

 

Mängden människor i världen har också ökat, inte minst de senaste 200 åren.

 

Civilisationsprocessen tycks vara en fortsättning på självdometiceringsprocessen som gjorde oss till samhällsbyggare. Statuskampen blir mindre blodig, århundrade efter århundrade.

 

Nutida människor har tillgång till mycket mera energi än man hade förr. Whites law lyder: ”culture evolves as the amount of energy harnessed per capita per year is increased, or as the efficiency of the instrumental means of putting the energy to work is increased”, vilket betyder att energianvändningen I samhället har utvecklats genom historien.  Sådana saker är ganska lätta att mäta.

 

Annars så är utvecklingsbegreppet ganska kritiserat och det har påpekats att synen på utveckling har varit etnocentrisk utifrån västerländsk kultur. Såna saker som demokrati och jämlikhet mellan könen anses inte självklart vara ideal att sträva efter av alla på Jorden.

 

Postmoderna teoretiker kritiserar all historieskrivning med en objektiv målsättning. Historia är för dem en typ av litteratur, historier som vi berättar inte minst för att legitimera det ena eller andra sakförhållandet.

 

Olika försök har gjorts att jämföra världens länder. Här år några; Human Development index, Social Progress Index, Human Capital Index och Human Poverty Index.

 

Man trodde att ekonomisk utveckling automatiskt skulle leda till social och politisk utveckling. Resultatet har varit aningen blandat. Även om ekonomisk utveckling inte är ett nollsummespel så tycks statusjakt däremot vara det. En stor del av konsumtionen verkar handla om att eftersträva och uttrycka status.

 

Övergången till ett informationssamhälle verkar inte på kort sikt ha lett till några större förbättringar för miljön. Vi överutnyttjar redan idag jordens resurser. Med vår nuvarande teknik så skulle vi behöva vara ungefär en femtedel så många som vi är.

 

Det ligger en unilieär historiesyn och gömmer sej i begrepp som ”progress” och ”development”.

 

Dagens identitetspolitik och kritik av kulturappropriering har en föregångare i teoretiker som Danilevsky och Spengler som menade att olika kulturer var distinkta helheter som inte kunde bedömas enligt någon gemensam måttstock.

 

”Man mäter årtusendena efter en absolut måttstock, omväxlande tolkad som förnuftets herravälde, humanitet, de flestas lycka, ekonomiska utveckling, upplysning, folkets frihet, behärskning av naturen, världsfreden och liknande, och man visar att tidigare epoker inte har förstått det rätta eller inte uppnått målet, medan de i själva verket bara ville något annat än vi.”

-Oswald Spengler

 

Exempel på de tidigaste historikerna är Herodotus, Thucydides, Xenophon och Ctesias. Dessa var dock mest krönikörer som skrev ner vad som hände utan att teoretisera alltför mycket eller leta efter återkommande mönster. Det fanns dock även tidiga teorier kring historia. Hesiodos beskriver hur världen genomgår fem åldrar, som successivt bara blir sämre; Guldåldern, Silveråldern, Bronsåldern, Hjälteåldern och till sist Järnåldern. Detta påminner ju lite om Thomsens treperiodsystem men känns fortfarande som en rätt mytologisk förklaringsmodell. För att få en mindre fantastisk modell så får vi gå till de klassiska filosoferna.