Första volymen av Oswald Spenglers magnum opus ”Västerlandets nedgång” kom 1918, några veckor innan första världskriget tog slut. Den blev snabbt en internationell bästsäljare även om det hela tiden var historiker och akademiker som var rätt kritiska.

 

”Dessa kulturer är levande väsen av högsta ordningen, som växer fram i upphöjd avsiktslöst, som blommorna på fältet. Liksom växter och djur hör de till Goethes levande natur, inte Newtons döda. I världshistoriens jag bilden av en evig gestaltning och omgestaltning, ett underbart vardande och försvinnande av organiska former. Men yrkeshistorikern ser den form av en bandmask, som otröttligt ”avsätter” epoker.”

-Oswald Spengler

 

Spengler urskiljer i världshistorien 8-9 olika kulturer som är som separata världar. En kultur kan egentligen inte influera en annan kultur eftersom kulturer bara kan missförstå varandra. Varje kultur har en unik världsuppfattning. Som matematiker så hävdar Spengler att synen på matematiken är olika mellan dem också. För antikens greker så var t.ex oändlighet något kaotiskt och ont, Det var gränslöshet och laglöshet, där matematiken och kunskapen bröt samman. För dagens västerländska kultur så är oändligheten vårt stora mål och hopp som vi eftersträvar i praktiken och oförväget utforskar i teorin. Den antika grekiska kulturen var apollonisk för den var balanserad, återhållsam och ansvarsfull medan vår ”faustiska” kultur har slutit ett avtal med djävulen om att erövra rymderna.

 

Spengler fokuserar mycket på kulturers olika omvärldsuppfattningar. All kultur är i sista hand religiös och även naturvetenskapen är en del av kulturen. Kulturers olika naturuppfattning är inte bättre eller sämre, inklusive vår moderna naturvetenskap, men han skiljer mellan teknisk utveckling och vetenskapliga tolkningar och det första säger han inte mycket om medan han har en kulturrelativistisk syn på det senare. Är samtida fysik sann? Ja, inom vår kultur. Han är inte heller speciellt imponerad av Darwin.

 

Översättaren Martin Tegen skriver i förordet att Einstein och Spengler är födda ungefär samtidigt, och deras revolutionerande verk kom under första världskriget. Bägge orsakade mycket diskussion och kontroverser och medan Einstein sålde den fysiska relativismens evangelium så stod Spengler för kulturell relativism.

 

Spengler verkar också föredra kollektiv framför individer. Han skriver att starka kulturer inte är beroende av starka individer och att exempelvis stora ledare kan lämna ett hål efter sej när de försvinner och det är inte bra.

 

Alla kulturer genomgår en likartad utveckling. Spengler beskriver den med årstiderna (liksom Flinders Petrie tidigare och Brian W Aldiss senare). Under våren reser sej en ung kultur ur barbariet, full av tro och tillförsikt. Under sommaren utvecklas dess särart vidare med dess typiska konst och vetenskap. Under hösten når kulturen full mognad men under vintern börjar den att stelna. Kulturen växer inte längre kvalitetsmässigt utan börjar istället att växa kvantitetsmässigt. Spengler kallar denna sista fas för ”civilisation”. Staden segrar över landsbygden, rationaliteten över traditionen och pengarna över politiken. Bakom en demokratisk fasad så döljer sej en plutokratisk verklighet.

 

”Under alla tidiga epoker hade adeln varit det egentliga och ursprungliga ståndet, den förkroppsligade historien, koncentrationen av ras [börd]. Prästerskapet framträdde som det motsatta ståndet, förnekande det som adeln bejakade, varmed det gav en mäktig symbol för livets andra sida. 

 

Som vi sett var tredje ståndet utan inre enhet, ett icke-stånd som i ståndets form protesterade mot ståndssystemet, och inte mot det ena eller andra ståndet utan mot symboliska livsformer över huvud taget. Det förkastar alla skillnader som inte motiveras av förnuftet och nyttan, men inte desto mindre betyder det själv något och detta fullt tydligt: såsom stånd representerar det stadslivet i motsättning till landsbygdens liv; och det representerar friheten gentemot bundenheten. (…)

 

Detta begrepp föreligger vid övergången till civilisationen, som krossar det med hjälp av det fjärde ståndets begrepp, massan, och denna är principiellt ointresserad av kulturen med dess organiskt växta former. (…)

 

På så sätt blir fjärde ståndet ett uttryck för historien när den blir historielös. Massan är slutet och intigheten.”

-Spengler, Bok 2, s. 337f

 

Vad som inte ingår i dessa fyra stånd är bönderna som för Spengler närmast verkar vara en del av naturen och landskapet. Den evige och oföränderlige bonden är den mylla varur högre mänsklig kultur uppstår.

 

1900-talet spår Spengler kommer att bli ett sekel av imperialism och förödande krig. (Han skrev första delen under första världskriget medan imperialismen fortfarande fanns kvar.) Vetenskapen kommer att bli mindre pålitlig medan tekniken kommer att fortsätta att utvecklas. Folket tar avstånd från gemensamma ideal. Konst urartar till trender.

Mellan 20e och 22a seklet så kommer ”cesarismen” tillbaka, det absoluta enväldet kommer att bryta plutokratins makt, vilket Spengler kallar en slags ”socialism”. Men västerlandet är iallafall dömt.

 

Även om det kan variera så lever en typisk kultur ca 1000-1500 år. Dagens västerländska kultur spårar han tillbaks till 12-1300-talet. Så vi bör ha passerat mitten, men vi kan ju också gå under i förtid.

 

Om kulturfasen är den kreativa och dynamiska fasen så är det ju redan början till slutet när denna fas är över och övergår i civilisationsfasen som är inflexibel och dogmatisk. Att civilisationsfasen så småningom bryter samman är inte annat än man kan vänta.

 

”To Oswald Spengler, one of the most famous of modern writers on this subject, a similar pattern was evident. He discerned in each people an earlier stage of vigorous creativity that he called ”culture” and a later stage of weakening moral fiber and devotion to selfish physical comforts that he called ”civilization.” As is usual among writers on this subject, no real explanation was provided for this loss of motion, although the pattern was applied to ten different ”cultures.” 

-Quigley

 

När nazisterna blev mer inflytelserika i Tyskland så intresserade de sej för Spengler, känd konservativ intellektuell, men han var inte intresserad tillbaka. Hitler bjöd in honom på ett möte 1933 och efteråt så kommenterade Spengler att allt om Hitler föreföll honom omärkvärdigt och alldagligt. Spengler avböjde två professurer som naziregimen erbjöd honom. Han blev istället utfryst och hans böcker bannlysta. Spengler lämnade sin verksamhet vid Nietzschearkivet när det började att officiellt stödja regimen. Två av hans nära vänner blev dödade av nazisterna. Han dog 1936, tre år efter nazisternas maktövertagande och tre år innan andra världskriget.

 

Oswald Spengler hade inte lika mycket fakta att utgå ifrån som Toynbee och Turchin. Han kompenserade detta med en hel del poetiskt och metafysiskt spekulerande. Ickedestomindre så blev han mycket populär och omdiskuterad i sin samtid. Han blev även populär i Kina eftersom han menade att västerlandet stod inför en nedgångsfas. Man kan anta att det även är därför som folk som Adorno, Wittgenstein, Malcom X och Von Wright har intresserat sej för honom. Spengler menade dock inte att den västerländska civilisationen skulle kollapsa ögonblickligen;

 

“There is but one end to all the conflict, and that is death—the death of individuals, of peoples, of cultures. Our own death still lies far ahead of us in the murky darkness of the next thousand years.”
-Spengler

 

Trots att Spengler ansåg att optimism var bra för en kultur och pessimism var dåligt så tyckte han ändå att optimism var opåkallat eftersom vår kultur ändå var dömd till undergång. Man kan gissa att Spenglers ganska depressiva syn även kan ha berott på att han levde ett ganska olyckligt liv.

 

Spengler urskiljde nio olika kulturer: antikens Egypten, Babylonien, Indien, Kina, den grekisk-romerska eller”apolonska” kulturen, den ”magiska” eller arabiska kulturen (inklusive Bysans och islam), Mexiko, Västerlandet eller den ”faustiska” kulturen och Ryssland.