I ”Republiken” så skissar Platon i bok 8 och 9 fem olika typer av styrelseskick: aristokrati, timokrati, oligarki, demokrati och tyranni. Han beskriver hur ett samhälles styrelseskick urartar från det bästa till det sämsta styrelseskicket.

 

Det bästa ursprungliga styrelseskicket är en aristokrati ledd av en filosof-kung. Alla är här förståndiga och vill det allmänna bästa.

 

Saker och ting börjar urarta när aristokratin inte lyckas hålla rikemän utanför ledningen, sådana som är mer intresserade av sin egen rikedom än av det allmänna bästa. Timokrati betyder egentligen att enbart medborgare som har egendom får delta i ledningen. En timokrati kan urarta till plutokrati där enbart de förmögna får vara med och styra. Ett fåmannavälde kallas för en oligarki. Oligarkerna värderar inte sanning, rättvisa och dygdighet speciellt högt även om de respekterar snålhet och gnidighet. Klyftan växer mellan rika och fattiga och de sociala spänningarna växer också.

 

Den breda massan avsätter så den rika minoriteten och demokrati införs. Under demokratin så växer de lägre klasserna ständigt. En falsk demagog lyckas snart övertyga den breda massan om att bara han kan skydda deras intressen. För att upprätthålla ordningen så skärps styrelseskicket och tyranni införs. Ingen respekterar några ideal längre. De bästa inom befolkningen förföljs som hot mot regeringen. Krig startas bara för att upprätthålla tyranniet. Och det är det sämsta styrelseskicket av alla.

 

Egentligen så drivs denna utveckling av moralisk svaghet och bristande karaktärsstyrka enligt Platon. Både ledningen och folket bör vara dygdiga och högakta idealen. Det är filosoferna som är mest motståndskraftiga mot korruption och som bör leda landet. De utgör den sanna aristokratin

 

Kirkegaard, Gadamer, Leo Strauss och Allan Bloom menar alla att åtminstone delar av Platons Republiken är ironisk medan Popper och Mussolini tolkar den bokstavligt

 

Aristoteles spinner vidare på Platons politiska teorier som han också kritiserar och utvecklar i sin bok ”Politiken”.

 

Ett samhälle kan styras av en härskare, en elit av något slag eller av någon form av mass- eller majoritetsstyre. Det finns en bra och en dålig variant av dessa tre styrelseskick. Det bästa styrelseskicket i teorin är att styras av en god och upplyst kung men det sämsta är att styras av en ondskefull tyrann. En aristokrati är lite sämre än en god kung men en oligarki är lite bättre än en tyrann. Demokrati är lite sämre än aristokrati men populism är lite bättre än oligarki.

 

Först kommer monarki som urartar till tyranni som ersätts av aristokrati som urartar till oligarki som ersätts av demokrati som urartar till populism.

Det är ett ständigt urartande mot sämre styrelseformer och för att hejda utvecklingen utför så föreslår Aristoteles  bl.a en blandregim som tar det bästa ur flera olika regimer.

 

Den naturliga rundgången mellan olika regimer leder regelmässigt till social oro och är ett problem som Aristoteles vill mildra. Några förslag som han kommer med är att: undvika även små förändringar i lagarna, perioderna som folk sitter vid makten måste vara korta, yttre hot stärker den inre sammanhållningen, ingen enskild individ kan få för mycket makt, domare och jurister får inte korrumperas, medelklassen måste vara stor och utbildningen måste vara god (vilket kanske betyder att propagandan måste vara effektiv). Dessutom kan man blanda olika styrelseskick

 

tanken är att olika typer av styrelseskick kompletterar varandras styrkor och svagheter så att om man väljer det bästa ur varje regim så finns det mindre orsak att byta till någon annan regim.

 

Aristoteles säger att det som egentligen fungerar bäst i praktiken är det som jag här har kallat ”demokrati” men som annars kallas ”free state” eller ”polity” och som noga räknat innebär ett blandstyre mellan de rika och folkmassan under en konstitution.

 

En skillnad mellan antika och moderna politiska teoretiker är att de antika levde i och förutsatte ett slavsamhälle, medan de moderna förutsätter ett samhälle av mer eller mindre ”fria medborgare”. Aten hade drygt 300.000 innevånare och ung. en tredjedel var slavar. Aristoteles skrev om stadsstaten som enl. honom var det naturliga samhället. Säga vad man vill om slavsamhällen men det finns ingen arbetslöshet där. Arbetslöshet blir ett problem först under medeltiden.

 

Historikern Polybios som levde ett drygt sekel senare brukar ofta kallas republikanismens fader, vilket  bl.a innebär maktdelning och blandregim m.m. De flesta av dessa tankar går dock tillbaka på Aristoteles (och Platon). Republikanism kan alltså sägas vara ett ytterligare styrelseskick bredvid de som Platon och Aristoteles redan har nämnt.  

 

Hos Polybios så börjar rundgången med oklokrati, pöbelvälde, men den bäste medborgaren grundar en monarki. Hans avkommor blir despoter som störtas av en elit som grundar en aristokrati som snart nog urartar till en oligarki. Oligarkerna störtas av folket som grundar en demokrati som urartar till en ny oklokrati.Polybios variant av rundgången kallas Anacyclosis. Han fokuserar i högre grad än Aristoteles på en blandad styrelseform som lösningen på problemen och menar att det var därför som Romarriket var så stabilt. 

 

Polybios räknas även som en av de första företrädarna för elitteorin att alla samhällen alltid styrs av någon elit.

 

Polybios influerade bl. a Cicero, Machiavelli, Jean Bodin, John Locke, Montesquieu, John Adams, Edmund Burke, och USAs konstitution

 

De första företrädarna för den moderna ideologiska traditionen, Machiavelli och Hobbes, tycks förespråka diktatur och verkar mena att en stats första uppgift är att hålla ordning på de egna medborgarna. Detta är dock inte något helt brott med traditionen från Aristoteles utan bara en annan betoning. Aristoteles erkände diktatur som en av flera statsskick men tyckte inte speciellt mycket om det.

 

Machiavelli skrev även att dygd leder till fred, fred leder till overksamhet, overksamhet leder till oordning och oordning leder till ruin. Men ruin kan också leda till ordning och ordning till dygd. Han menar att stater växlar mellan ordnade och oordnade tillstånd.

 

Machiavelli tycks i andra verk än ”Fursten” förespråka ett klassiskt republikanskt ideal. Både Machiavelli och Hobbes levde under oroliga tider med uppror och inbördeskrig och bägge tyckte att en tyrannisk diktator var att föredra. Även om Machiavelli menar att ändamålen helgar medlen så har han faktiskt andra ändamål än bara makt i sej. Många av hans efterföljare har det inte.

 

Mellan Machiavelli och Hobbes hade vi egentligen Grotius, men mer om honom annorstädes.