Den svenske historieprofessorn Dick Harrisson gav 2022 ut en bok om ”Imperiernas fall: från Akkad till USA” där han går igenom de största imperierna genom världshistorien och hur de har gått under. Ytligt sett så verkar den sista dödsstöten för de flesta imperier vara att de till sist besegras av övermäktiga fiender millitärt. Detta verkar dock föregås av nånting inte riktigt lika uppenbart, nämligen inre problem. Han konstaterar at de fiender som till sist intog Rom hade Rom inte haft några problem att besegra några århundraden tidigare.

 

Inre problem är ett lite mer komplicerat ämne än yttre hot. Genom historien så har det varit populärt att skylla rikens fall på dekadens och utsvävningar. Harrison verkar tycka att det problemet är överdrivet. En del härskare har onekligen vältrat sej i lyx och orgier men det verkar inte finnas något klart samband med att de skulle vara sämre härskare i meningen sämre på att behålla makten och upprätthålla riket. Dessutom så kommer de flesta uppgifter om dekadenta härskare från deras fiender efter att de har blivit besegrade.

 

Nuförtiden brukar historieforskare leta efter orsaker som ”socioekonomiska klyftor, klasskamp, militära eller administrativa misstag och klimatrubbningar.” Harrison själv hittar mest militära och administrativa misstag. Som att Rom mot slutet överlät förvaltningen av nya provinser till befolkningarna själva innan de riktigt kände sej som romare. Eller att merovingerna brukade dela upp sina riken mellan sina söner så att rikena blev mindre och fler för varje generation.

 

Gibbons klassiska verk om romarrikets nedgång och fall skyller mycket på kristendomen som skulle ha gjort romarna mindre militaristiska och aggressiva. Harrison kommenterar att ”Ingen seriös historiker laborerar idag med idealistiska förklaringsmodeller”. Han nämner dock ibland religion, kultur och legitimitetsfrågor som viktiga. ”Vi vet också att verkligt lyckosamma imperier inte har nöjt sej med att skapa militära och ekonomiska herravälden utan dessutom upprättat en omfattande kulturell hegemoni.”

 

Dock verkar han mest tycka att inre problem oftast brukar vara ”myndighetskorruption, fraktionsstrider inom centralmakten och en aldrig sinande ström av krig mellan samregerande kejsare och tronpretendenter.”

 

För framgångsrika imperier kan även bli alltför vidsträckta så att det är rent praktiskt svårt att regera överallt. Brittiska imperiet och övriga europeiska kolonialmakter kollapsade inte minst pga att första världskriget hade utarmat hela europa.

 

Aztek- och inkarikerna gick under pga en ekologisk katastrof, nämligen en ny bakterieflora som introducerades från Europa.

 

Ett annan intressant fenomen är imperier som byter skinn, dvs man tror att imperiet går under och att en ny tid randas men snart nog så börjar det nya samhällssystemet uppvisa misstänka likheter med det gamla systemet. Det visar sej att det gamla systemet inte alls gick under utan bara följde modets växlingar.

 

Ett exempel på detta är Ryssland där tsarsystemet byttes ut mot sovjetsystemet som sedan byttes ut mot Putins nuvarande regim, men som uppvisar iögonenfallande likheter hela vägen.

 

Ett annat exempel enligt  Harrison är den gamla perserriket som förvandlades till selukidriket, parthiska riket och sasanidriket.

 

Det kanske intressantaste exemplet är Kina som i över två millenia har haft dynastier på några hundra år, som har gått under och Kina har genomgått en kris och sedan så har en ny dynasti uppstått och ett väldigt likt Kina har återuppstått inom ungefär samma gränser.

 

En sista sak skriver Harrison också: ”Det ligger i imperiernas natur att de lockar fram just den typ av individer som lätt utvecklas till diktatorer, krigare och folkmördare. Sett ur det perspektivet är imperiet, redan som modell, ett latent sjukdomssymptom i det mänskliga samhället.” Så långt Dick Harrison.