(Efter huvuddelen av boken följer nu fyra äldre texter av mej som ett appendix.)

 

Von Clausewitz levde i en tid när man försökte att göra allting till en vetenskap. Vissa försök gjordes även med krigskonsten. Napoleonkrigen hade också gett folk en stor erfarenhet av krig att fundera över. Han levde samtida med en viss Jomini som skrev en bok där han försökte att framlägga krigets grundläggande principer.

 

Även Von Clausewitz brukar ibland uppfattas på detta sätt, men han bok är både lång och svårläst och många olika tolkningar har gjorts av det han skrev. I själva verket verkar det vara rimligare att uppfatta mycket av det han skrev som en kritik av dessa försök att göra vetenskap av krigsföringen. Saker och ting är alltid krångligare och svårare i verkligheten än i teorin och detta gäller speciellt krigsföring.

 

Han skriver saker som dessa;

Visst brukar folk lyfta fram hur mindre armeer genom list och strategi har lyckats besegra större arméer, och list och strategier är ofta bra saker men för det mest så segrar ändå den större armen och detta får man inte glömma bort.

Visst kan skenmanövrar vara bra men det är ändå där striden faktiskt står som soldaterna behövs mest.

Därför är det inte alltid någon bra idé att vänta med att sätta in alla sina styrkor och hålla vissa i reserv. Om man försöker att avsluta en drabbning eller ett krig så fort som möjligt så minskar antagligen blodspillan i det långa loppet.

Mod är visserligen en nödvändig egenskap hos fotsoldaten men hos högre befäl så är det av mera blandat värde. Det kan ibland behöva vara försiktiga också.

Under dessa omständigheter så är det förståeligt om han anser att kriget är mer av en konst än en vetenskap. Han betonar flera gånger vikten av praktisk erfarenhet som något nödvändigt. Krigsföring är ingenting som man kan lära sej vid skrivbordet.

 

Von Clausewitz menar till skillnad från andra krigsteoretiker att krigets natur förändras i grunden när teknik och annat utvecklas och förändras. Andra menade att det fanns eviga sanningar om krig som aldrig skulle förändras. Jag anser nog att krigsföringen verkligen har förändrats sen Von Clausewitz dagar. Idag är det t.ex ofta fler civilister än soldater som dör i ett krig vilket får ses som en ganska stor förändring.

 

Hans berömda citat att ”kriget är politikens fortsättning med andra medel” brukar också missförstås. Han menar att det är viktigt att generalerna underkastar sej politikerna och att man inte glömmer att kriget är ett medel till ett politiskt mål och inte ett mål i sej. Det rena kriget är ren förstörelse och måste tyglas och tämjas.

 

Von Clausewitz ursprungliga bok (1832) är rätt svårläst men överste Hjalmar Mårtensons kompanjon till boken (1995) är mycket lättare att ta till sej.